Följ samlarnas val, verkens ursprung och förändrade sätt att visa dem för att förstå dagens museum.

Familjen Borgheses uppgång i Rom fick en avgörande skjuts 1605, när Camillo Borghese blev påve under namnet Paulus V. Hans brorson, kardinal Scipione Caffarelli Borghese, använde sin ställning vid påvehovet till att beställa byggnader och samla konst. Samlingen var från början inte ett kronologiskt panorama över europeisk konst för en offentlig institution. Den speglade en familjs resurser, förbindelser och smak och förde samman antikens anseende med intresse för levande konstnärer.
Bakgrunden förklarar varför verk och omgivning är så nära förbundna här. Villan var en plats för konstupplevelser men också för att ta emot gäster och visa ägarens ställning och kunskaper. Scipione förvärvade redan berömda verk samtidigt som han stödde yngre talanger. Under besöket kan du därför fråga både vad konstnären ville åstadkomma och varför samlaren ville äga just detta verk. Avsikterna behöver inte sammanfalla, men tillsammans hjälper de till att förklara samlingens särart.

Bygget inleddes 1607 på familjens mark utanför Porta Pinciana. Flaminio Ponzio ledde huvuddelen av den tidiga byggnadsfasen till 1613, varefter Giovanni Vasanzio, även känd som Jan van Santen, fortsatte arbetet. Huset följde den romerska traditionen med en villa utanför stadskärnan för vila, gäster och samlingar, skild från familjens stadsbostad. Genom köp av angränsande mark växte området omkring huvudbyggnaden successivt till en stor park.
Utskjutande byggnadsdelar och den sammanbindande portiken knöt rummen till trädgården. Antika reliefer och skulpturer på fasaden berättade om samlingens karaktär redan före entrén. Vasanzio ansvarade även för arbeten vid fågelhuset och trädgårdarna, så att samspelet mellan arkitektur, natur och konst fortsatte utanför huvudbyggnaden. Dagens promenad genom parken kan därför bidra till att förklara villans ursprungliga funktion, även om park och museum nu har olika regler för tillträde.

Samlingen växte inte enbart genom vanliga köp. Efter konfiskationen av målningar i Cavalier d'Arpinos verkstad 1607 fick Scipione omkring hundra verk, däribland tidiga bilder av Caravaggio. Att köpa redan existerande samlingar gjorde det också möjligt att snabbt förena konstnärer från olika skolor och generationer. Händelserna visar hur nära konstsamlande kunde vara knutet till politisk ställning i påvarnas Rom. Ett verks väg till museet är därför en del av dess historia, inte bara en tilläggsuppgift bredvid konstnärens namn.
Beställningar av nya verk fyllde en annan, kompletterande funktion. Stödet till den unge Bernini visade inte bara rikedom utan också förmågan att upptäcka och utveckla talang. Antika skulpturer knöt familjen till det förflutnas auktoritet, medan ny konst signalerade intresse för samtida förnyelse. Resultatet blev en rik samling, men inte en neutral tillkomsthistoria. Kunskap om proveniens gör det möjligt att uppskatta konstnärliga prestationer och samtidigt förstå de maktförhållanden som bidrog till att verken hamnade tillsammans.

Museets sex målningar av Caravaggio visas vanligtvis tillsammans i Silenussalen på bottenvåningen. Pojke med fruktkorg och den så kallade Sjuke Bacchus kom till samlingen genom konfiskationen av Cavalier d'Arpinos bilder. I dessa tidiga verk är frukt, blad och hudens skiftningar lika värda att studera som figurernas uttryck. Den noggranna iakttagelsen av föremålen är inte utfyllnad. Den skapar målningarnas ytverkan och närvaro och ger en utgångspunkt för att förstå konstnärens intresse för det synliga.
Den helige Hieronymus och Madonnan med barnet och den heliga Anna visar andra sätt att ordna ljus, gester och religiöst innehåll. En jämförelse säger mer än att betrakta varje duk som ett exempel på samma dramatiska stil. Rummet tillför dessutom en egen historia: dess 1700-talsdekoration skapades inte som en modern Caravaggioutställning. Den nuvarande grupperingen underlättar studiet av målaren, medan omgivningen bevarar spår av andra sätt att samla och presentera konst.

Scipiones beskydd gav Gian Lorenzo Bernini en viktig möjlighet att utveckla avancerade figurgrupper. Aeneas, Anchises och Ascanius, David och Apollo och Dafne låter berättelsen framträda genom kroppshållning, ansiktsuttryck och rörelsernas riktning. Olika bearbetning får samma marmor att föreställa hud, tyg eller växtdelar. Den tekniska skickligheten är inte frikopplad från innehållet. Den hjälper betraktaren att uppleva ett pågående skeende i ett material som själv står stilla.
Museets katalog daterar David till 1623–1624. Kroppens vridning och ansiktets koncentration riktar uppmärksamheten mot en gemensam handling. Statyn var ursprungligen tänkt att stå vid en vägg; ofullständigt bearbetade delar på baksidan hör ihop med det tänkta betraktelsesättet. En fristående skulptur är alltså inte nödvändigtvis skapad för att alla sidor ska ses som lika viktiga. Senare omplaceringar kan förändra upplevelsen utan att marmorn i sig har ändrats.

Bernini arbetade med Apollo och Dafne mellan 1622 och 1625 med en berättelse ur Ovidius Metamorfoser som utgångspunkt. I centrum står Dafnes förvandling till ett lagerträd: fingrar blir blad, fötter blir rötter och bark breder ut sig över kroppen. Utmaningen är inte bara att efterlikna olika ytor utan att göra övergångarna mellan dem sammanhängande. Där hud blir trä går det att se hur ett enda fruset ögonblick kan förmedla både förändring och tid.
Gruppen stod från början nära en vägg på en lägre sockel än dagens. Placeringen styrde i vilken ordning besökaren upptäckte gestalterna och förvandlingen. När villan omorganiserades i slutet av 1700-talet blev skulpturen central i en sal vars utsmyckning anslöt till motivet. Dagens presentation förenar därför två historiska beslut: Berninis ursprungliga tanke och en senare idé om hur verket skulle visas. Se både på de fina detaljerna och på skulpturens förhållande till hela rummet.

Rafaels Gravläggningen är signerad och daterad 1507. Atalanta Baglioni beställde bilden till familjens kapell i San Francesco al Prato i Perugia. Motivet visar hur Kristus bärs mot graven, och figurernas rörelser och fördelning av tyngd binder samman olika grupper. Bevarade förberedande teckningar visar hur kompositionen utvecklades. Verket tillhör tiden före Rafaels stora romerska uppdrag och belyser hans sökande efter en mer dynamisk berättelse inom altarmålningens format.
År 1608 fördes huvudpanelen i hemlighet bort från Perugia till Rom, där Paulus V gav den till Scipione. Överföringen är ett tydligt exempel på maktens betydelse för samlingens uppbyggnad. Det ursprungliga altaret omfattade även en övre bild och mindre scener i predellan, som i dag finns på andra håll. Målningen i museet är därför både ett självständigt huvudverk och en del av en större helhet som hörde till ett särskilt kapell och beställarfamiljens minne.

Den himmelska och den jordiska kärleken kan inte enkelt sammanfattas i en enda berättelse. Två kvinnor sitter vid en antik sarkofag som används som vattenbassäng, med Amor mellan sig och olika landskap bakom. Museets katalog daterar målningen till 1515–1516 och diskuterar ett sannolikt samband med Niccolò Aurelios och Laura Bagarottos giftermål. Vapensköldar och bröllopsattribut stödjer den tolkningen, men ger inte slutgiltiga svar på varje detalj i bilden.
Den välbekanta titeln är inte en fullständig förklaring från Tizian själv. Tolkningarna har förändrats under århundradena, och både den tidiga proveniensen och vägen in i Borghesesamlingen innehåller osäkra led. Den nuvarande katalogen lägger vikt vid en äktenskaplig läsning. Som besökare kan du först undersöka tyg, vatten, ljus och gester och sedan jämföra förklaringar. Att låta vissa frågor förbli öppna är mer korrekt än att ersätta en komplicerad bild med en enkel legend.

Mycket av dagens interiör kommer från den förnyelse som Marcantonio IV Borghese drev från 1770 under arkitekten Antonio Aspruccis ledning. Målare, skulptörer och specialiserade hantverkare arbetade tillsammans med sammanhållna rum. Betydelsefulla skulpturer placerades centralt, medan omgivande dekoration utvecklade deras motiv. Det var inte bara underhåll av Scipiones äldre villa, utan en aktiv omtolkning av den ärvda samlingen genom sättet att ställa ut den.
Entréhallen gör tanken tydlig. Mariano Rossis tak från 1775–1779 förbinder romersk historia och mytologi med dygd och familjens anseende. Antika skulpturer, väggdekoration och senare tillagda mosaiker finns i samma rum. Att bara titta på föremål i ögonhöjd ger därför en ofullständig upplevelse. Golv, väggar och tak visar tillsammans hur hela salen formar besökarens blick och hur den dekorativa omgivningen själv fungerar som ett konstverk.

Antik skulptur var från början en självständig grund för samlingen, inte bara bakgrund till senare berömda verk. Scipione skaffade antiker genom köp och fynd, och efterträdarna använde dem för att knyta familjen till Roms klassiska förflutna. År 1807 drev Napoleon igenom en omfattande försäljning från Camillo Borghese, som var gift med hans syster Pauline. Verken lämnade villan 1807–1808 och blev en viktig del av Louvrens antiksamling.
Flytten förändrade mer än antalet föremål. Vissa salar hade dekorerats kring en bestämd skulptur, och när den försvann ändrades förhållandet mellan rum och konst. Under 1800-talet tillkom ersättningar och nya utgrävningsfynd, men den tidigare ordningen återskapades inte rakt av. Rumsnamn och takmotiv kan fortfarande syfta på verk som finns någon annanstans. Museets historia handlar därför också om frånvaro, ersättning och nya sammanställningar.

Camillo Borghese beställde Antonio Canovas porträtt av Pauline 1804; museets uppgifter daterar marmorskulpturen till 1804–1808. Hon framställs som Venus Victrix med äpplet som hänvisar till Paris dom. Verket förenar en igenkännbar person ur Napoleons familj med en klassisk gudinna. Den balanserade ställningen och noggrant bearbetade ytan visar ett nyklassicistiskt formspråk som skiljer sig från Berninis betoning av rörelse. Skillnaden ger en givande jämförelse inom samma museum.
Madrassen och kuddarna som ser ut att ge efter för tyngden är en central del av illusionen. Bädden döljer även en mekanism konstruerad för att rotera skulpturen och ändra betraktarens vinkel. Verket flyttades mellan olika bostäder och fick sin nuvarande plats först 1889. Samspelet med rummets äldre Venusmotiv i taket är alltså ett senare val av placering, inte ett bevis för att staty och sal ursprungligen skapades tillsammans.

Familjen försökte hålla egendom och samling samman genom arvsrättsliga bindningar som kallas fideikommiss. De förhindrade inte varje försäljning eller förändring, men hjälper till att förklara varför en stor och igenkännbar kärna bevarades genom generationerna. År 1902 köpte italienska staten museet och galleriet. Att bevara, undersöka och tillgängliggöra en samling skapad med privata resurser och personliga preferenser blev därmed en offentlig uppgift.
Ägarbytet gjorde inte villan till en neutral utställningsbyggnad som kunde ändras fritt. Historiska rum, ärvda grupperingar och arkitektoniska begränsningar fortsatte att påverka visningen och besökarnas rörelser. Det skiljer Borghese från ett nybyggt museum som ordnar konsten efter tid eller skola. Här bevaras både enskilda verk och spår av hur tidigare generationer ville visa dem. Besöket blir därför också ett möte med utställandets egen historia.

Undersökningar vid konservering kan avslöja arbetsmetoder bakom en till synes självklar slutform. Granskningen av Apollo och Dafne 1997 bidrog exempelvis till förståelsen av hur Bernini tillfälligt skyddade ömtåliga detaljer med gips mot vibrationer från senare bearbetning. Sådana fynd berättar om material och arbetsordning, inte bara om teknisk skicklighet. Bevarande innebär därför mer än att hålla en yta tilltalande: det gör även fysiska spår tillgängliga för framtida forskning och nya frågor.
Den digitala samlingskatalogen, proveniensforskning, utställningar och utlån fortsätter att utveckla kunskapen om verken. Samtidigt måste besöksservice och tillgänglighet förhålla sig till en historisk byggnad. När konstnärernas arbete, samlarnas val, dekoratörernas rum och dagens vård betraktas tillsammans blir platsens särart lättare att förstå. Även förändrade hängningar och gångvägar hör till den fortgående uppgiften att skydda konsten och göra den begriplig och tillgänglig.

Familjen Borgheses uppgång i Rom fick en avgörande skjuts 1605, när Camillo Borghese blev påve under namnet Paulus V. Hans brorson, kardinal Scipione Caffarelli Borghese, använde sin ställning vid påvehovet till att beställa byggnader och samla konst. Samlingen var från början inte ett kronologiskt panorama över europeisk konst för en offentlig institution. Den speglade en familjs resurser, förbindelser och smak och förde samman antikens anseende med intresse för levande konstnärer.
Bakgrunden förklarar varför verk och omgivning är så nära förbundna här. Villan var en plats för konstupplevelser men också för att ta emot gäster och visa ägarens ställning och kunskaper. Scipione förvärvade redan berömda verk samtidigt som han stödde yngre talanger. Under besöket kan du därför fråga både vad konstnären ville åstadkomma och varför samlaren ville äga just detta verk. Avsikterna behöver inte sammanfalla, men tillsammans hjälper de till att förklara samlingens särart.

Bygget inleddes 1607 på familjens mark utanför Porta Pinciana. Flaminio Ponzio ledde huvuddelen av den tidiga byggnadsfasen till 1613, varefter Giovanni Vasanzio, även känd som Jan van Santen, fortsatte arbetet. Huset följde den romerska traditionen med en villa utanför stadskärnan för vila, gäster och samlingar, skild från familjens stadsbostad. Genom köp av angränsande mark växte området omkring huvudbyggnaden successivt till en stor park.
Utskjutande byggnadsdelar och den sammanbindande portiken knöt rummen till trädgården. Antika reliefer och skulpturer på fasaden berättade om samlingens karaktär redan före entrén. Vasanzio ansvarade även för arbeten vid fågelhuset och trädgårdarna, så att samspelet mellan arkitektur, natur och konst fortsatte utanför huvudbyggnaden. Dagens promenad genom parken kan därför bidra till att förklara villans ursprungliga funktion, även om park och museum nu har olika regler för tillträde.

Samlingen växte inte enbart genom vanliga köp. Efter konfiskationen av målningar i Cavalier d'Arpinos verkstad 1607 fick Scipione omkring hundra verk, däribland tidiga bilder av Caravaggio. Att köpa redan existerande samlingar gjorde det också möjligt att snabbt förena konstnärer från olika skolor och generationer. Händelserna visar hur nära konstsamlande kunde vara knutet till politisk ställning i påvarnas Rom. Ett verks väg till museet är därför en del av dess historia, inte bara en tilläggsuppgift bredvid konstnärens namn.
Beställningar av nya verk fyllde en annan, kompletterande funktion. Stödet till den unge Bernini visade inte bara rikedom utan också förmågan att upptäcka och utveckla talang. Antika skulpturer knöt familjen till det förflutnas auktoritet, medan ny konst signalerade intresse för samtida förnyelse. Resultatet blev en rik samling, men inte en neutral tillkomsthistoria. Kunskap om proveniens gör det möjligt att uppskatta konstnärliga prestationer och samtidigt förstå de maktförhållanden som bidrog till att verken hamnade tillsammans.

Museets sex målningar av Caravaggio visas vanligtvis tillsammans i Silenussalen på bottenvåningen. Pojke med fruktkorg och den så kallade Sjuke Bacchus kom till samlingen genom konfiskationen av Cavalier d'Arpinos bilder. I dessa tidiga verk är frukt, blad och hudens skiftningar lika värda att studera som figurernas uttryck. Den noggranna iakttagelsen av föremålen är inte utfyllnad. Den skapar målningarnas ytverkan och närvaro och ger en utgångspunkt för att förstå konstnärens intresse för det synliga.
Den helige Hieronymus och Madonnan med barnet och den heliga Anna visar andra sätt att ordna ljus, gester och religiöst innehåll. En jämförelse säger mer än att betrakta varje duk som ett exempel på samma dramatiska stil. Rummet tillför dessutom en egen historia: dess 1700-talsdekoration skapades inte som en modern Caravaggioutställning. Den nuvarande grupperingen underlättar studiet av målaren, medan omgivningen bevarar spår av andra sätt att samla och presentera konst.

Scipiones beskydd gav Gian Lorenzo Bernini en viktig möjlighet att utveckla avancerade figurgrupper. Aeneas, Anchises och Ascanius, David och Apollo och Dafne låter berättelsen framträda genom kroppshållning, ansiktsuttryck och rörelsernas riktning. Olika bearbetning får samma marmor att föreställa hud, tyg eller växtdelar. Den tekniska skickligheten är inte frikopplad från innehållet. Den hjälper betraktaren att uppleva ett pågående skeende i ett material som själv står stilla.
Museets katalog daterar David till 1623–1624. Kroppens vridning och ansiktets koncentration riktar uppmärksamheten mot en gemensam handling. Statyn var ursprungligen tänkt att stå vid en vägg; ofullständigt bearbetade delar på baksidan hör ihop med det tänkta betraktelsesättet. En fristående skulptur är alltså inte nödvändigtvis skapad för att alla sidor ska ses som lika viktiga. Senare omplaceringar kan förändra upplevelsen utan att marmorn i sig har ändrats.

Bernini arbetade med Apollo och Dafne mellan 1622 och 1625 med en berättelse ur Ovidius Metamorfoser som utgångspunkt. I centrum står Dafnes förvandling till ett lagerträd: fingrar blir blad, fötter blir rötter och bark breder ut sig över kroppen. Utmaningen är inte bara att efterlikna olika ytor utan att göra övergångarna mellan dem sammanhängande. Där hud blir trä går det att se hur ett enda fruset ögonblick kan förmedla både förändring och tid.
Gruppen stod från början nära en vägg på en lägre sockel än dagens. Placeringen styrde i vilken ordning besökaren upptäckte gestalterna och förvandlingen. När villan omorganiserades i slutet av 1700-talet blev skulpturen central i en sal vars utsmyckning anslöt till motivet. Dagens presentation förenar därför två historiska beslut: Berninis ursprungliga tanke och en senare idé om hur verket skulle visas. Se både på de fina detaljerna och på skulpturens förhållande till hela rummet.

Rafaels Gravläggningen är signerad och daterad 1507. Atalanta Baglioni beställde bilden till familjens kapell i San Francesco al Prato i Perugia. Motivet visar hur Kristus bärs mot graven, och figurernas rörelser och fördelning av tyngd binder samman olika grupper. Bevarade förberedande teckningar visar hur kompositionen utvecklades. Verket tillhör tiden före Rafaels stora romerska uppdrag och belyser hans sökande efter en mer dynamisk berättelse inom altarmålningens format.
År 1608 fördes huvudpanelen i hemlighet bort från Perugia till Rom, där Paulus V gav den till Scipione. Överföringen är ett tydligt exempel på maktens betydelse för samlingens uppbyggnad. Det ursprungliga altaret omfattade även en övre bild och mindre scener i predellan, som i dag finns på andra håll. Målningen i museet är därför både ett självständigt huvudverk och en del av en större helhet som hörde till ett särskilt kapell och beställarfamiljens minne.

Den himmelska och den jordiska kärleken kan inte enkelt sammanfattas i en enda berättelse. Två kvinnor sitter vid en antik sarkofag som används som vattenbassäng, med Amor mellan sig och olika landskap bakom. Museets katalog daterar målningen till 1515–1516 och diskuterar ett sannolikt samband med Niccolò Aurelios och Laura Bagarottos giftermål. Vapensköldar och bröllopsattribut stödjer den tolkningen, men ger inte slutgiltiga svar på varje detalj i bilden.
Den välbekanta titeln är inte en fullständig förklaring från Tizian själv. Tolkningarna har förändrats under århundradena, och både den tidiga proveniensen och vägen in i Borghesesamlingen innehåller osäkra led. Den nuvarande katalogen lägger vikt vid en äktenskaplig läsning. Som besökare kan du först undersöka tyg, vatten, ljus och gester och sedan jämföra förklaringar. Att låta vissa frågor förbli öppna är mer korrekt än att ersätta en komplicerad bild med en enkel legend.

Mycket av dagens interiör kommer från den förnyelse som Marcantonio IV Borghese drev från 1770 under arkitekten Antonio Aspruccis ledning. Målare, skulptörer och specialiserade hantverkare arbetade tillsammans med sammanhållna rum. Betydelsefulla skulpturer placerades centralt, medan omgivande dekoration utvecklade deras motiv. Det var inte bara underhåll av Scipiones äldre villa, utan en aktiv omtolkning av den ärvda samlingen genom sättet att ställa ut den.
Entréhallen gör tanken tydlig. Mariano Rossis tak från 1775–1779 förbinder romersk historia och mytologi med dygd och familjens anseende. Antika skulpturer, väggdekoration och senare tillagda mosaiker finns i samma rum. Att bara titta på föremål i ögonhöjd ger därför en ofullständig upplevelse. Golv, väggar och tak visar tillsammans hur hela salen formar besökarens blick och hur den dekorativa omgivningen själv fungerar som ett konstverk.

Antik skulptur var från början en självständig grund för samlingen, inte bara bakgrund till senare berömda verk. Scipione skaffade antiker genom köp och fynd, och efterträdarna använde dem för att knyta familjen till Roms klassiska förflutna. År 1807 drev Napoleon igenom en omfattande försäljning från Camillo Borghese, som var gift med hans syster Pauline. Verken lämnade villan 1807–1808 och blev en viktig del av Louvrens antiksamling.
Flytten förändrade mer än antalet föremål. Vissa salar hade dekorerats kring en bestämd skulptur, och när den försvann ändrades förhållandet mellan rum och konst. Under 1800-talet tillkom ersättningar och nya utgrävningsfynd, men den tidigare ordningen återskapades inte rakt av. Rumsnamn och takmotiv kan fortfarande syfta på verk som finns någon annanstans. Museets historia handlar därför också om frånvaro, ersättning och nya sammanställningar.

Camillo Borghese beställde Antonio Canovas porträtt av Pauline 1804; museets uppgifter daterar marmorskulpturen till 1804–1808. Hon framställs som Venus Victrix med äpplet som hänvisar till Paris dom. Verket förenar en igenkännbar person ur Napoleons familj med en klassisk gudinna. Den balanserade ställningen och noggrant bearbetade ytan visar ett nyklassicistiskt formspråk som skiljer sig från Berninis betoning av rörelse. Skillnaden ger en givande jämförelse inom samma museum.
Madrassen och kuddarna som ser ut att ge efter för tyngden är en central del av illusionen. Bädden döljer även en mekanism konstruerad för att rotera skulpturen och ändra betraktarens vinkel. Verket flyttades mellan olika bostäder och fick sin nuvarande plats först 1889. Samspelet med rummets äldre Venusmotiv i taket är alltså ett senare val av placering, inte ett bevis för att staty och sal ursprungligen skapades tillsammans.

Familjen försökte hålla egendom och samling samman genom arvsrättsliga bindningar som kallas fideikommiss. De förhindrade inte varje försäljning eller förändring, men hjälper till att förklara varför en stor och igenkännbar kärna bevarades genom generationerna. År 1902 köpte italienska staten museet och galleriet. Att bevara, undersöka och tillgängliggöra en samling skapad med privata resurser och personliga preferenser blev därmed en offentlig uppgift.
Ägarbytet gjorde inte villan till en neutral utställningsbyggnad som kunde ändras fritt. Historiska rum, ärvda grupperingar och arkitektoniska begränsningar fortsatte att påverka visningen och besökarnas rörelser. Det skiljer Borghese från ett nybyggt museum som ordnar konsten efter tid eller skola. Här bevaras både enskilda verk och spår av hur tidigare generationer ville visa dem. Besöket blir därför också ett möte med utställandets egen historia.

Undersökningar vid konservering kan avslöja arbetsmetoder bakom en till synes självklar slutform. Granskningen av Apollo och Dafne 1997 bidrog exempelvis till förståelsen av hur Bernini tillfälligt skyddade ömtåliga detaljer med gips mot vibrationer från senare bearbetning. Sådana fynd berättar om material och arbetsordning, inte bara om teknisk skicklighet. Bevarande innebär därför mer än att hålla en yta tilltalande: det gör även fysiska spår tillgängliga för framtida forskning och nya frågor.
Den digitala samlingskatalogen, proveniensforskning, utställningar och utlån fortsätter att utveckla kunskapen om verken. Samtidigt måste besöksservice och tillgänglighet förhålla sig till en historisk byggnad. När konstnärernas arbete, samlarnas val, dekoratörernas rum och dagens vård betraktas tillsammans blir platsens särart lättare att förstå. Även förändrade hängningar och gångvägar hör till den fortgående uppgiften att skydda konsten och göra den begriplig och tillgänglig.